ATT TA SIG TID

Vi föreställer oss tre barn. De två första med ett års mellanrum och tredje barnet två år efter. Än så länge går allt enligt planerna och vi är övertygade om att vi vill få ett tredje våren 2018.

Jag har bara haft barn snart 1,5 år, men minns knappt hur livet var tidigare. Visst är det lustigt? Jag frågar mig ofta ”vad gjorde jag med all tid?”. Haha, och många gånger per vecka leker jag och Basse med tanken ”tänk om man skulle typ slänga sig på sängen med datorn och ba ´nu ska jag ligga här några timmar`”. Att få barn är det roligaste och jobbigaste jag någonsin gjort. Det är lätt att tappa bort både sig själv och partner. Tid är inget man längre har till övers, man måste verkligen planera in önskade aktiviteter.

Först nu, när Filip är 4 månader känner jag ett andningsrum. Först nu börjar jag känna att det faktiskt går att ha tillfällen iväg från familjen, jag behöver inte amma varannan timma (slutat, det blev 4 månader som med Alex). Filip är starkare i rygg och nacke vilket gör att jag känner mig säker med barnvakt. Jag är ute en del på både jobb och event, tror det kommer mattas av efter ett tag, men just nu känns det så skönt att få vara ”ogravida Evelina” igen. Jag har ju vart gravid nästan två år, (drack ingen alkohol medan vi försökte) så det känns så otroligt fint att få komma ut och inte bara vara blöj-mamma eller vagga runt med en gravidmage.

I förrgår innan Prada lämnade jag två griniga, gnälliga ungar med Basse. Det var både med lite dåligt samvete, men även en känsla av ”åh fy fasiken va skönt att slippa dendär läggningen” ;) När jag tre timmar därefter kom hem smög jag in och kikade på grabbarna som sov. Underbara, älskade söner. Man behöver de där små andningshålen för att komma tillbaka med 110%.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>