HEMMA FRÅN FÖRSKOLAN

Idag har vi haft pyjamasparty. Alex är fortfarande lite hostig så jag arrangerade soffmys framför Teletubbies. Jag tror inte han smittar men det kändes lite hårt att skicka iväg honom när han inte är helt hundra… De gör ju av med så mycket energi på förskolan.

Haha, jag måste nog erkänna att jag inte är ett superfan av förskola till så unga barn som Alex. Sorry to say, jag trodde verkligen att jag skulle vara mycket tuffare. Men ja, jag längtar tills han får dagmamma i augusti. Alex går på en jättefin avdelning, är i en liten grupp om tio barn och 2-3 pedagoger. Men det är ett jäkla högt tempo och det är ju fysiskt omöjligt för pedagogerna att ha stenkoll på varje barn, hela tiden. Barnen raderas lite som individer och blir ”en i mängden”. Det är väl ok när de är äldre, då söker de uppmärksamhet och hittar roller bland jämnåriga, men när de är drygt ett år gamla leker de ju inte i gäng.

IMG_0275 IMG_0280
Jag tror barn, speciellt under typ två år, utvecklas av att uppmärksammas. Barn önskar reaktioner från oss vuxna efter allt de gör; deras lek, deras hyss och bus, deras skratt och gråt. De önskar att vi berättar för dem om vad som är rätt eller fel, och vad som är normalt i olika situationer. De vill att vi fostrar in dem i det sociala sammanhanget. Vi vuxna behöver inte ens tala eftersom små barn är experter på att läsa blickar (trist att vi tappar den egenskapen som äldre). Ett exempel är när barn trillar, de söker omedelbart ögonkontakt med en vuxen de litar på för fråga;
”behöver jag gråta, var detta så pass allvarligt?”
Det är då som vi så ofta svarar med en glad blick och hurtigt röst ”det där gick ju bra, upp igen!”.
På förskolan finns ju inte denna tiden av pedagogerna, de kan ju omöjligt uppmärksamma och vägleda/guida fem barn var.