EN LÖRDAG PÅ BARNSJUKHUSET

Första ambulansfärden – checkIgår tillbringade vi dagen på Sachsska barnsjukhus.

Alex har vart dålig i magen sedan i onsdags men har ändå ätit ok. Det mesta har kommit ut i blöjan ganska omgående men inget som jag kände krävde extra insatser av sjukvård eller vätskeersättning. Han har vart på gott humör, kanske lite mer kramig än vanligt. Så i går morse… Basse tar ju alltid morgonen och vid 08.00 så väcktes jag av att han kommer in med Alex hängande i famnen.
- Älskling, älskling! Jag tror något är fel, han vaknar inte…
Vi sätter honom ner i sängen. Han hinner ge mig en suddig blick innan hans ögon sluts igen och han faller ihop. Från att ha sovit flyger jag upp på knä bredvid och ropar;
- Alexander, vakna! Jag klappar mina händer framför hans ansikte. Ingen reaktion. På tre sekunder står jag i kö till 112.
- Hej, mitt namn är Evelina Widman, jag bor på XX och jag har en 9 månaders son som inte vill vakna.
- Andas han?
– Vänta… …ja, det gör han.
– Vi skickar en ambulans i högsta fart, så ni får snart hjälp. Vilken färg har han i ansiktet?

Tio minuter senare står fem sjukvårdare bredvid sängen och sticker i lilla foten, i lilla armen. Det är slangar överallt. Alex somnar gång på gång. Jag hinner få ihop en väska och åker med ambulansen till barnakuten. Basse tar bil med vagn och lite leksaker och åker efter. Väl på akuten blir det dropp och konstaterad influensa. Får stanna till 21.00 därefter blir vi hemskickade med permission. Personalen ger oss fortsatta direktiv och vi ska höras på telefon under söndagen (idag).

Inatt sov Alex 22-03.30 (byte av blöja och 100 ml ersättning) och 03.45-07.30. Han mår mycket bättre, men är naturligtvis väldigt hängig. Alla pyjamaser är i tvätten och vi har inte alltför många rena bodies kvar… Det blir en lugn dag.

Det är en fantastisk akutsjukvård vi har i Sverige. Visst, vi blev bortglömda ibland och det var lite småmissar här och var av personalen. Stela, hemska rum. Men ändå, vilken fantastisk sjukvård vi har. Blir så arg på folk som klagar. Sjukhus är till för att rädda liv, inte för att vi ska få en mjuk säng med snygga gardiner, lunch på utsatt tid eller kunna räkna med att personalen alltid ska ha sin livs bästa arbetsdag. I vilket annat land ringer personalen dagen efter för att höra om allt går bra? Eller skickar TVÅ ambulanser varav ett är ett ”vanligt” team och ett är ett barnspecialistteam?

morgonmysMorgonmys på pappas arm idag. Jag blev rädd igår, men aldrig panikslagen. Det är lustigt hur små, till synes obetydliga, detaljer kan vara de mest skrämmande. Det ögonblick jag tyckte var mest obehagligt var när vi satt i ambulansen och svängde ut från bostadsområdet; då satte de på full siren och tryckte gasen i botten. Det ögonblicket skrämde mig mest, han var väl inte döende?

Jag hann analysera att Alex andades och hade färg, det innebär ju att hjärnan fick syre och jag visste att oavsett eventuell attack fick han ju adekvat vård. Jag hann tänka diabetes, men det går ju att leva med. Något jag däremot tänkte på hela dagen igår var att jag måste tillbaka till skolan. Jag har läst 1,5 år till sjuksköterska och det återstår 1,5 år till examen. Drömmen om att bli syrra kan inte släppa. Det blir mitt livs nästa mål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>