JAG & BASSE SOVER TILLSAMMANS IGEN

Inatt var en stor dag! Jag och Basse sov tillsammans hela natten för första gången sedan Alexander föddes. Vanligtvis delar vi upp natten så jag får sova 23-03 och Basse 03-07. I sovrummet sover man med Alexander och i vardagsrummet har vi en 90-säng där man får sova ostört under sina ”sovtimmar”. Jag ammar iofs hela natten men under ”mina sovtimmar” kommer Basse in med Alex så ammar jag medan han därefter rapar och byter blöja. Varje onsdagsnatt tar dock jag hela natten eftersom Basse jobbar sent på torsdagar.

Det kändes jättebra att få sova tillsammans igen, hela familjen. Jag låg så gott i Basses armar, hundarna låg vid våra föter och Alexander i egen säng bredvid. Hoppas verkligen hans sovrutiner håller i sig. Jag måste säga att vi har sovit oförskämt bra med bebis än så länge, över lag har det faktiskt vart lättare att ta hand om honom än vi från början trodde. Jag fick ju en kortare (men djup) förlossningsdepression och kunde knappt ta hand om mig själv i några intensiva veckor, men då låg ju problemet hos mig och inte hos Alexander. Han har faktiskt vart lugnare än vi någonsin kunnat drömma om, han skriker knappt alls.

Basse tog för övrigt upp ämnet ”kolik” idag på RIX. Vi är så otroligt tacksamma att Alexander klarade sig utan det. Jag och Basse pratar faktiskt om det varje dag, helst seriöst. Varje dag tackar vi ödet att han aldrig utvecklade kolik, hur sjutton gör familjer med kolik-barn? Jag och Basse pratade t.o.m. att man skulle starta någon form av ”kolik-fond” för att hjälpa familjer, man skulle kunna erbjuda barnpassning några timmar per vecka för att avlasta… Det måste ju vara så sjukt påfrestande, både för det egna psyket men även på relationen. Jag funderar på hur jag skulle överlevt på egen hand med en depression, en man som arbetade och ett barn som skrek 24/7. Men ja, på något sätt tar man sig väl genom. Minuterna blir timmar som blir dagar, och dagarna blir veckor som blir månader och en dag blir bebisen fri från koliken. All styrka till familjer med tuffa vardagar <3

Jag & Alexander idag :)
IMG_7119 IMG_7077Hahaha ser förresten att det ligger en ”bajshög” i bakgrunden av mitt kort. Det är en såndär skämt-leksak som jag och Basse använder flitigt här i hemma. I förrgår la han den vid ytterdörren och sa att Tessie bajjat inne, medan jag igår la den i Alex blöja och bad Basse byta :) Än så länge går vi på det iaf de första sekunderna varje gång :)

3 comments

  1. Kan du inte berätta mer om förlossningsdepressionen? Vad som hände, vad du tror att det berodde på, hur det gick över osv?

    1. Absolut, jag tänkte berätta om allt ganska snart! För tillfället njuter jag så mkt av att vara glad/frisk, tiden går så fort och jag har inte tid att tänka tillbaka på de trista första veckorna :)

      Lite kort: Jag fick ett helt galet hormonavslag som resulterade i en depression väldigt direkt efter Alex föddes. Anledning? Har bl.a. hört att den kvinnliga kroppen bygger upp så otroligt mkt adrenalin, oxotocin och seratonin för att klara av förlossningen. I samma ögonblick som man föder stannar denna enorma produktion upp och återgår till normalt. Då mår man dåligt, därav den allmänt kända ”Baby Blues” som nästan alla kvinnor känner. För vissa kvinnor blir detta dock ohanterbart.

      Mer anledningar? Ja, vad gör egentligen vissa människor mer mottagliga för depressioner? Ärftlighet? Konkret och fysiologiskt är det ju en kemisk obalans i hjärnan.

      Hur jag kom ur det? Jag insåg ganska snart att de tankar jag hade INTE var normala. Gick till en psykolog och läkare samt vilade ut hos svärföräldrarna en vecka. Grät och pratade om vartannat i 7 dagar, därefter släppte allt. Jag kan fortfarande få en oros-klump i magen, men den försvinner ganska fort när jag pratar med Basse. Min medicin har vart att prata, prata och prata om min oro. När man sätter ord på sina känslor och tar upp dem i ljuset förstår man hur ”fel” de är. Självklart kan man behöva medicin också för att få en ”skjuts” upp…

      Om någon som mår dåligt läser detta vill jag bara säga att ”det går över”, men sök hjälp. Med rätt verktyg kan man må kanonbra på bara en vecka, annars kan det tyvärr ta allt från veckor till år. Det är verkligen inget att skämmas över, 15% av alla kvinnor får en diagnosen men eftersom INGEN pratar om det tror man att man är ensam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>